Buick Riviera 1965

Artiklar av Olle Wilson, text & foto ©

Publicerad i Teknikens Värld Retro 2000

Med Buick Riviera kom begreppet Personal Luxury Car att få en verklig innebörd. En bil med en särpräglad, helt egen elegans. De fläktande linjerna doftar hav. Flyglarna sticker ut likt pontoner på ett flygplan och den energiska motorhuven strävar framåt som fören på en lyxjakt.

Personal Luxury Car. Begreppet är amerikanskt - vad annars - och betyder monstruös fyrsitsig sportbil. Först ut med konceptet blev Fords fyrsitsiga Thunderbird, introducerad 1958. Tidiga årgångar av T-birden var tvåsitsiga men med ett riktigt baksäte kunde bilen tilltala en större publik. Det blev en lyckträff och Ford sålde första året 67 000 av sina "Squarebirds", som de kom att kallas. Det gick åt mer än dubbelt så många som året innan.
Ironiskt nog hade Ford hämtat inspiration från en av konkurrenten GM:s Motoramabilar, Chevrolet Biscayne, en fyrsitsig framtidsvision från 1955, som aldrig sattes i produktion. Men den stressade Ford som fick brått att haka på det nya konceptet och kom på så vis att bli först. Åtminstone på amerikansk mark.
Som så ofta när det gäller mer raffinerade bilmodeller hade USA sneglat på Europa. Redan i början av 1930-talet användes benämningen Grand Routière och Grand Turismo till bilar som var avsedda att ta hand om 4 passagerare och deras bagage på ett effektivt och behagligt sätt. Det var främst i England och Frankrike företeelsen etablerades där det fanns gott om krokiga vägar. Tyskland hade sina sävliga auto bahn-lokomotiv och i Italien hetsade man omkring i ettriga små sportvagnar.
Framgångarna för Ford resulterade förstås i stor aktivitet hos GM. Man måste ta upp kampen inom detta nya segment och skapa en värdig konkurrent till Thunderbirden. Personal Luxury Car var uppenbart ett begrepp som inte bara skulle bli en parentes i den amerikanska bilhistorien.
General Motors framgång genom tiderna kan till stor del förklaras av en utomordentlig förmåga att få ungefär likadana bilar att få individuell utstrålning. Karosserna inom koncernen är i stort sett samma men de olika versionerna sätts in i ett värdemässiga och estetiska sammanhang som utmejslats på ett minutiöst sätt. All marknadsföring idag handlar om det men det fascinerande är att det skedde så tidigt i USA.
GM:s första Personal Luxury Car, XP-715, måste alltså hamna i rätt fack. Buicks köpare har alltid stått att finna inom en högutbildad kategori - läkare, advokater, universitetslärare. Cadillac har alltid varit anpassad till framgångsrika näringsidkare och affärsmän. Oldsmobile har namnet till trots alltid vänt sig till tekniskt intresserade och brukar benänmas som GM:s experimentavdelning. Basbilarna är Chevrolet och Pontiac, robusta märken som vänder sig till den breda publiken.
Att det blev Buick som skulle utveckla den nya modellen kan mot den bakgrunden tyckas självklart. En medveten målgrupp som inte hade behov att markera sin ekonomiska ställning så tydligt, utan kunde luta sig mot sin yrkesrolls status.
Men först ville dåvarande designchef, Bill Mitchell, att det skulle bli en La Salle, ett avsomnat märke inom Cadillac och personligt relaterat till Mitchell som började sin karriär där under den legendariske Harvey J. Earl. La Salle var den första bil Mitchell var med om att formge under en tid då GM inrättade sitt första designkontor, en helt ny företeelse i bilindustrin. Att återuppliva La Salle var alltså en känslomässig affär.
De första lermodellerna från 1960 kom därför att bära namnet La Salle II. Mitchell anses också ha inspirerats av en bilsalong i London 1959 där han fick syn på en Rolls Royce. En koppling som är ganska svår att förstå när man ser resultatet. Men det var åtminstone efter den resan som den nya modellen fick en utformning som påminner om den färdiga upplagan från 1962.
De fläktande linjerna doftar hav. Flyglarna sticker ut en bit som pontoner på ett flygplan och för och akter strävar framåt energiskt som på en lyxjakt. Tanken var att försöka dölja strålkastarna i skärmarna men det uppstod för stora problem med att få arrangemanget att fungera. Produktionsmodellen fick därför synligt monterade lyktor, vilket utseendemässigt inte blev särskilt bra. Bilen upplevs som glosögd. Först i och med 1965 års Riviera hade man fått ordning på strålkastarna som då satt elegant dolda i framflyglarna.
Att det sedan blev en Buick av denna skapelse hade krassa skäl, långt från Mitchells romantiska längtan att få liv i La Salle. Av de fem divisionerna inom GM gick Buick sämst just då. Alltså var den nya bilen en vitamininjektion som behövdes för att få fart på försäljningen. Men självfallet var även andra faktorer inblandade. Buick hade gjort en marknadsundersökning som pekade mot att deras publik mycket väl kunde tänka sig en bil av detta slag.
I och med att Buick tog över produktionen blev namnet La Salle omöjligt att använda eftersom det förknippades med Cadillac. Namnet Riviera fanns redan i huset och hade använts på den första modellen utan sidostolpar till fönstren i början av 1950-talet. Och den nya Buicken var ju också en "Hard Top" som det heter. Associationeer till franska sydkusten satt som en smäck och Buicken gavs det flärdiga tillnamnet Riviera.
Att kliva in i en Riviera är en märklig upplevelse. Stolen är alldeles hård och inte alls som man är van vid i en sextiotalsjänkare. Mittkonsol. Träratt med två lövtunna ekrar i aluminium. Riktigt trä. Atmosfär som doftar roulettbord och dry martini. Yttersta ansvaret för denna exklusiva parfym hade George Moon som var chef för GM:s inredningar.
Motorn var en gammal historia. En storvuxen 401:a som hängde på järsgårn innan den moderna big block-motorn skulle introduceras om några år. Ordentligt beprövad med rötter i 50-talet utgjorde den en värdig och tillförlitlig drivkälla till den nya bilen. Och 325 hästkrafter dög nog men tekniken stod väl inte riktigt i proportion till bilen i övrigt. Som tillval fanns dock samma motor i större version på 425 kubiktum om standardversionen inte vore nog.
Växellådan därbakom hette "Turbine Drive", hade också några år på nacken och härstammande från Buicks "Dynaflow". En steglös manick som mest gladde bensinbolagen.
Prestandan dög nog åt de flesta. Noll till hundra tog 8,5 sekunder och kvartsmilen gjordes på 16,5.
Men det revolutionerande med Buick Riviera var linjerna, formgivningen, att den tydligt tog avstånd från de groteska produkter som åstadkoms i Detroit kring 1960. Och genom sin sparsmakade design visade vägen mot det sena 1960-talets minimalistiska bildesign.

Buick Riviera 1965/Snabbläsning
Motor: 8 cyl V-motor, 425 kubiktum (7 liter), 340 hk vid 4 400 varv/min, fyrportsförgasare. Kompression 10.25.
Kraftöverföring: Bakhjulsdrift, längsmonterad motor, treväxlad automatlåda.
Hjulupphängningar: Individuell framvagn med skruvfjädring, teleskopdämpare och krängningshämmare. Bak stel axel med skruvfjädrar och teleskopdämpare.
Bromsar & styrning: Trummor fram, trummor bak. Skruv och rulle med servo.
Mått/vikt: Längd 530 cm, axelavstånd 297 cm. Tjänstevikt 1 814 kg.
Fartresurser:0 - 100 km/tim ca 8 sek. Toppfart omkring 190 km/tim.